Om vikten av läxor…

Man kan nog bli arg för mindre. När nu nyheterna (Rapport 14/1) stod på i mammas vardagsrum, var jag ju tvungen att titta.

Ett reportage om sämre betyg i socioekonomiskt utsatta områden. Om att fler familjer köper statligt subventionerad läxhjälp till sina barn. Skolministern är kritisk. Jan Björklund menar nämnligen att det ju istället är meningen att föräldrarna ska hjälpa barnen med sina läxor. Måhända att jag kan hålla med om att det är positivt att föräldrar engagerar sig i sina barns skolgång (jag är själv tacksam för att mina föräldrar stöttat och peppat mig, och hjälpt mig med mina läxor när de kunnat), men att detta är den viktiga anledningen till kritisk mot dagens utveckling kan jag inte svälja tyst. Det finns ett antal andra skäl till att vara kritisk till en utveckling som leder till att fler fattiga får sämre betyg medan fler rika köper läxhjälp. Och faktum är att jag tror att kritik mot systemet med läxor som metod är en berättigad sådan.

• Idag är de flesta överens om att det är viktigt med behöriga lärare i skolan. Björklund själv pratar om vikten av en bättre lärarutbildning och vill införa lärarlegitimation. Ändå menar han att det är viktigt att vi upprätthåller systemet med läxor som, förutom att tvinga mina normalföräldrar att tvinga mig till att sitta ner med arbetsuppgifter på kvällstid, likaväl ger alla Sveriges alkoholiserade mammor och pappor ansvar för del av sina barns matematikutveckling. Mammor och pappor som knappt fått sin Svenska För Invandrare godkänd ska förväntas hjälpa till med skrivläxan och synskadade ska sköta dotters och sons läsinlärning. Min slutsats är att om vi vill att våra barn ska ha behörig pedagog för sin undervisning, rimmar det illa med att anse att föräldrar i regel ska ansvara för en del av våra barns utbildning. Om vi oroar oss för klyftor vad gäller barns utbildning är detta ett område som vi måste se över eftersom föräldrar helt enkelt inte kan tvingas till att vara duktiga läxstöd.
• Ordning och reda. Så låter receptet för bättre koncentration, inlärning och bättre skola i allmänhet. I alla fall om man lyssnat mycket på folkpartiledaren. Ordning och reda är viktigt i skolan, men hur ser det ut för den undervisning som förväntas ske i hemmet? Eftersom alla verkar vara nöjda med att människor själva får bestämma om deras hem ska vara “ordning och reda” eller stökiga, bråkiga, trånga och högljudda, rimmar synen på mer ordning och reda för elever illa med glorifieringen av skolarbete i hemmet.

Men, menar Björklund, RUT-avdraget gör ju att fler har möjlighet att få läxhjälp. Och det är ju säkert bra. I alla fall i ett samhälle där skolans skattefinansierade undervisning inte räcker till. Och kanske är det där som jag undrar om jag inte är av en aningens rödare kategori socialliberaler än Björklund. För jag tycker faktiskt att alla ska ha en bra och likvärdig skolgång. En utbildning som inte kräver att föräldrarna fritt har valt att ha råd med läxhjälp till barnen.

Sist ut

Sundbyberg. Kommun i Stockholms län. Sveriges minsta till ytan. Krogtätast, har jag hört. Det ställe jag bott 21 år av mitt totalt 21-åriga liv i.

Valnatten 19 september 2010: Miljöpartiet får 10,3 % i kommunvalet. Yay. En av de grönaste kommunerna i landet. Glädjen var verkligen stor i den stunden, mitt i alla tråkiga nyheter kring riksdagsvalet. Dessutom fick de styrande partierna – vi rödgröna – fler mandat än de borgerliga partierna. Men SD kom också in. Två mandat till dem. Inget block fick egen majoritet. Det kändes trist.

Två månader senare känns trist minst sagt som helt fel ord. Ingen majoritet är ännu färdig. Snart två månader efter valet och med få dagar kvar tills budgeten ska vara skriven. Trist räcker liksom inte längre till för att beskriva ändlösa förhandlingsmötesserier och alla tusen rädslor som styr, all stress.

Jag vet inte vad jag egentligen vill säga, mer än att kommunpolitik är fett svårt. Och att det finns många hjältar. Och att det känns som att det inte gör något att man måste slåss med alla andra partier, deras hjältar, när man får känna sig som en själv, när ens medlemsmöte trots allt ger en en liten applåd på slutet. Tack alla ni!

Och så kanske några tips till er som blir förstagångsförhandlare efter nästa val:

• Promenera gärna hem från kommunhuset på kvällarna. Ju kallare det är dess bättre skingras tankarna.
• Sjung gärna på vägen hem. Det frigör endorfiner.
• Skrik och bråka lite när det känns bra, och kramas sedan.
• Var naiv, då tar det längre tid innan du inser att saker är jobbiga.
• Se gärna till att det finns någon i rummet som alltid utgår ifrån att ni blir klara imorgon, det ger en positiv ton till samtalet.
• Låt ingen tuta i dig att du tycker illa om folk bara för att ni är oeniga eller står på “olika sidor” (eller som Jesus sa: älska din nästa, din fiende och dig själv)

Jag tänker att om jag gjort något rätt under dessa två månader som gått, så har det varit ren tur. Och jag hoppas att jag haft stor tur och att det kommer att visa sig inom kort om jag har rätt.

Lösa problemen långsiktigt

Jag har alltid älskat ordet långsiktighet. Jag tycker att politiker alltid ska tänka långsiktigt. Man ska bygga för framtiden och inte skapa kostnader idag som någon annan senare ska betala. Men ibland blir det fel.

Jag satt och tittade på gamla program på svtplay och snubblade över ett avsnitt av Debatt som handlade om hemlöshet och specifikt unga hemlösa. Det redogjordes för ett livsöde och en vänsterpartist i Stockholms stad berättade om de problem hon ser. Som en sann oppositionspolitiker hävdade hon att lösningen var en annan politik. Sedan kom ministern Maria Larsson: “Hemlöshet är ett problem och det måste bekämpas på ett långsiktigt sätt”. Det är det första hon säger. Jag tänker att jag kanske tolkar ojust nu, men helt klart tycker jag att det “rätta” svaret på frågan hade varit något i stil med “Detta måste åtgärdas omedelbart” eller möjligen “Detta borde vi löst igår”. Det känns som att långsiktigheten hänvisas till i brist på lösningar här och nu. Debatten vandrar in på framtiden när lösningar för dem som mår dåligt nu uteblir. Debatten går in på förbud mot att vräka barn. Nya metoder ska arbetas fram, de vi jobbat med har inte fungerat. Någon skämtar om Sverige som utredningarnas land.

Sedan kommer en lösning. Eller åtminstone ett gott exempel. Någon menar att exemplet är bra just för att det är långsiktigt. Det handlar om, säger nästa, om att bestämma sig om vad man vill och vilket mål man sätter upp. Och det ska man göra här och nu.

Välkommen vardagen!

Så var det över. Resultaten räknade och valrörelsen ihoppackad för denna gång. Efter ett antal nätter av uppemot tio timmars sömn verkar kroppen ha återhämtat sig. Nu är det bara  ordningen i huvudet och i hemmet kvar.

Jag tänkte berätta vad som händer en kandidat efter en valrörelse. En historia, helt enkelt:

Städningen börjar redan dagen efter valet. Steg ett var att skura toaletten. Detta skedde alltså på måndagen. Den 23:de var all gammal disk borta och samma kväll torkades skåpluckor rena från smält ost och annat mystiskt som smyger sig iväg från matlagningskärl och kladdiga fingertoppar. Nästa projekt är att se till att knastrandet under fötterna upphör. Jag ska med andra ord försöka förmå mig själv att damsuga min lägenhet för första gången sedan inflytt.

Igår tvättade jag tvätten. Nästan allt vettigt och årstidsenligt som jag äger hänger nu på tork. Allt förutom det som låg längst in i hörnen och under högarna, i alla fall. Det var akut efter en valrörelse av att inte ha tvättat alls men använt mycket kläder, så visst – för den här gången fick jag väl köra alltsammans i grovmaskinen. De normalstora maskinerna var självfallet redan bokade av någon med bättre framförhållning. 

Efter en valrörelse kommer vardagen tillbaka. Vardag är ett begrepp som allt för ofta får stå för sådant som är tråkigt och upprepat. Dock är vardag väldigt spännande när man inte haft det på ett tag. Den är full av överraskningar, såsom insikten av att jag helt plötsligt visst har tid att ta en kvällspromenad eller tid att fylla ut med sådant tjafs som att handla mat. Jag har haft tid att slösa på att se på tv och tid att räkna matte med lillebror (som för övrigt berättade att han ska tjafsa sig till lektioner som går ut på mer än att rita gubbar och vänta på att alla andra räknar ikapp…). Tid att engagera mig i det lilla och tid att tänka ut något stort.

Jag har blivit personvald till Sundbybergs kommunfullmäktige, vilket känns enormt (TACK alla!). Några stora tankar ska alltså handla om hur jag bäst förvaltar det förtroendet. Några andra stora tankar ska gå till hur jag bäst ska använda den närmaste framtiden och till “vad jag ska bli när jag blir stor”.

Att rösta för första gången

Åtta år sedan visste jag vad jag ville. Möjligen har jag delvis ändrat mig sedan dess. Äntligen fick jag vara med. Jag röstade för första gången idag i val till Sveriges riksdag, Stockholms läns landsting och Sundbybergs kommun.

Plats: Hallonbergens centrum (enligt utsagor en vallokal som ökat med 300 % vad gäller antal förtidsröster)

Tid: 18.55

Parti: Miljöpartiet, Miljöpartiet, Miljöpartiet

Kryss: Mig själv, valhemlis och mig själv

I helgen stod jag och pratade i Expressens valstuga. Det som lyftes fram ur det samtalet var just det faktum att jag som förstagångsväljare har möjlighet att rösta på mig själv, inte bara till kommunfullmäktige utan även till riksdagen. Men jag tänker att det inte är mitt fel. Det är inte mitt fel att jag inte fick rösta förrän i år. I min vision för Sverige hade jag inte röstat på mig själv som förstagångsväljare. Istället för att vara 21 år gammal hade jag fått rösta första gången som 17-åring. Inte för att jag inte tycker att det är bra att människor i alla skeden i livet är med i politiken, utan för att jag tycker att 20 är en alldeles för hög medelålder för röstberättigande till allmäna svenska val.

Jag tror att det är klokt att låta folk rösta första gången under den tid som de fortfarande går i skolan. Jag har träffat hundratals elever som av lärarna skickats ut i valstugorna, blivit ombedda att skriva uppsatser, prov och hålla simulerade debatter i skolorna. De flesta av dem får dock inte rösta förrän om fyra år, eller mer. Jag har glömt i stort sett allt jag lärde mig om partierna i skolan. Det jag minns lärde jag mig först när jag själv var motiverad, när min pappa fick för sig att låta mig övertyga honom om var han skulle lägga sin röst. Jag är övertygad om att fler skulle vara mer motiverade i skolan om de fick rösta på riktigt, och jag tror att fler skulle vara mer insatta vid sitt första val om det sammanföll med gymnasietiden. 16-års rösträtt vore alltså att föredra.

Men det viktigaste argumentet är ju i och för sig att vi vill ha en stark demokrati. Att så många som möjligt av de som kan sätta sig in i politiken ska vara med och forma framtiden och nuet. Jag är inte rädd för att sänka medelåldern på de som får rösta till 18, är du?

När all trygghet börjar skämma

Valaffischerna pryder hela stan med budskap om en hållbar värld, fler jobb och en bättre skola. Jag sitter på bussen mot TV-huset och tittar ut genom fönstret, åker förbi affischer med stora samhällsfrågor som rör Sveriges utveckling och så mitt i allt, något om ett “tryggt och snyggt Östermalm”. Jag tänker på soptunnor och undrar vad jag ska vara rädd för. Jag undrar om detta med sopor och rädsla också är en stor samhällsfråga.

Hemma i Sundbyberg säger valpropagandan att vi ska ha en trygg äldreomsorg och en trygg skola. På Södermalm ska skolan också vara trygg, står det på samma moderatblå affischer. I somras kampanjades stort med reklam om en trygg kollektivtrafik, i vintras frågade moderaterna mig om det fanns platser i Solna där jag inte kände mig trygg.

När jag så forskar vidare på detta med moderaternas trygghet på deras valhemsida, ligger frågan bland de tre viktigaste. Jag klickar vidare och får läsa något om fler poliser, strängare straff och om snabbare rättegångar. Fler poliser har vi dessutom redan fått under mandatperioden, så redan är vi lite tryggare. Men samma parti talar även om för oss att trygghet kräver mer än så. Jag undrar vad de tänker sig att göra mer, och svaret som formar sig i mitt huvud är minst sagt obehagligt.

I juni ville justitieminister Beatrice Ask att ökad kameraövervakning skulle bli en valfråga, och det verkar faktiskt som om allt tal om trygghet är ett sätt att gå henne till mötes. Under den gångna mandatperioden har moderaterna redan – i trygghetens tecken  – givit oss möjligheten till statlig massövervakning av alla medborgare och samma justitieminister vill förenkla för den som vill sätta upp övervakningskameror.

Moderaterna skriver på sin hemsida att de inte nöjer sig förrän all brottslighet är bekämpad. De flesta våldtäkter händer sker i hemmen. Jag skämtade med en vän om att vi snart kommer att se övervakningskameror i alla sovrum om visionen om ingen brottslighet blir verklighet med moderaternas recept. För moderaternas recept pratar om brott och straff, rättegångar och poliser och övervakning. Om det är den vägen vi måste gå undrar jag om det faktiskt inte vore bättre att skrota målsättningen om noll brottslighet. Jag tror väl helt enkelt att människor mår bättre av risken för brott än garantin att staten spelar in allt.

Om jag skulle formulera en vision för hur vi når trygghet och blir fria från brottslighet skulle det spontant nog låta något åt det här hållet:

• Alla skulle hälsa på sina grannar och le lite mer på tunnelbanan.
• Fattigdom skulle bekämpas.
• Fler ungdomsgårdar och meningsfulla fritidsaktiviteter skulle erbjudas alla unga.
• Alla som vill ska få möjlighet att arbeta.
• Människor med olika ålder och bakgrund ska träffas och lära känna varandra.
• Åtgärder som minskar den personliga integriteten ska utvärderas och nyttan ställas mot de negativa konsekvenser som de kan innebära för de som utsätts för övervakning.

Förresten: Övervakningskameror riktade mot folks sängar ska bli verklighet i hemtjänsten. Artikeln förtäljer inte frivilligheten i operationen, men jag gissar att omsorgstagarna får välja själv

Jag är demokrat

Det tog en valrörelse att inse det. Ja, eller en valrörelses första dagar. Trots att jag alltid sagt att min väg in i Miljöpartiet började med demokrati har jag glömt att tänka på det som en av mina hjärtefrågor. Frågan har ställts tills jag inte vetat varken ut eller in: Vad prioriterar du? Vad brinner du för? Vad är din hjärtefråga? Jag har svarat mycket, men glömt att svara demokrati.

Idag slår det mig igen. Jag blir barnsligt glad när Kristdemokraterna delar ut flygblad med konkurenten på och åsikter jag inte håller med om. Jag blir glad över att stå och trängas med Folkpartiet om samma väljare, en tidig morgon vid en tunnelbanestation. Jag säger tack, också när jag får i hand ett material som dissar mina egna. För trots alla olikheter delar de flesta politiska partier på något sätt samma grund. Genom våra olikheter bygger vi förutsättningar för ett demokratiskt samhälle. 

Jag väljer att tro att det ligger mycket äkta engagemang bakom valarbetet på gatan. Ofta kan det som står på politiska flygblad sammanfattas med att man vill förbättra. Olika vägar dit, olika kunskap som leder till olika slutsatser. Olika värderingar och intressen, men ändå på något underligt sätt alltid för en tro på något bra. Människor som ler. Människor fria att dela ut sina åsikter på gatan. Frihet att vilja mer och frihet att vilja annat.

Jag är demokrat. Jag brinner för demokratin. Jag kommer att vilja fortsätta tacka alla er som gör en insats för den, oavsett sida, i höstens valrörelse. Det är inte bara för jag skulle tycka att spelet skulle vara tråkigare utan motspelare, utan snarare för att vi är medspelare i den rörelse som leder till ett fritt samhälle.

Stockholms vackraste plats

Jag har alltid trott att det var vattnet, skärgården, Gamla stans gränder eller höjderna på Söder som skulle ta förstaplatsen på min lista över Stockholms vackraste platser. Jag är ju egentligen ingen Stockholmare – både född och uppvuxen i Sundbyberg – och hittar bara måttligt bra i innerstaden. Jag har alltså antagligen inte sett allt som är värt att se. Jag tror mig ändå ha sett Stockholms allra vackraste plats, nämligen Sergels torg.

Jag satt i en av de över sommaren utställda solstolarna, avskärmad från förbipasserande enbart av mina hörlurar och solglasögon. Turister och andra förbipasserande av olika slag tittade nyfiket på den solande konstutställningen av människor, som i likhet med mig tog det lugnt; kanske i väntan på någon att möta upp. Sergels torg är vackert för att människor möts här. Några få, grupper utav dem eller tusentals på samma gång. Två personer på väg till varsin glass eller tio tusen för att stödja dem som riskerat sina liv för att bekämpa förtrycket mot människorna i Gaza.

Visst är vattnet vackert när det glittrar i sommarsolen, visst är de historiska byggnaderna i Gamla stan både intressanta och betagande, liksom utsikten från höjderna på Söder. Men först och främst är det ju ändå möten mellan människor som gör städer intressanta. Det är det som ger städerna liv. Det är också i möten som något nytt kan skapas. Idéer, vänskap och engagemang. Demokratin tar sin näring från just detta, varför den är beroende av att människor kan mötas. Därför är Sergels torg allra vackrast. För att det är här vi bygger Stockholm och hela världens demokrati.

Burkafunderingar över en kopp te

- Ska vi åka till Frankrike och demonstrera i burka? undrade min tedrickarkompis där vi satt i kvällssvalkan med varsin kopp grönt.

- Jag hinner nog inte innan valet, svarade jag skämtsamt, men insåg att kvällens intressantaste samtal tagit sin början och att jag skulle få saker att fundera över och skriva om, fast jag kanske helst ville semestra vidare.

Vi sade det gamla vanliga, att människor borde ha rätt att bestämma själva över sin klädsel och att lagstiftare borde ha bättre saker för sig än att intressera sig för vad de 2 000 kvinnor, som det handlar om i Frankrike, har på sig. Vi funderade över graden av rasism i en dylik speciallag och i huruvida det skulle fortsättas att bäras burka eller ej. Vem skulle trotsa och vem skulle gömmas undan i hemmet och om huruvida det är okej att maskera sig i offentlig miljö, oavsett hur.

Jag roar mig med att fundera framåt. Kommer brottet “burkabärande” att vara prioriterat lika högt på polisens brotssbekämpningslista som på politikernas lista över viktiga samhällsfrågor att lagstifta om? Hur mycket kommer den enskilda polisen att skämmas när hen arresterar en värnlös äldre kvinna, med käpp – nej rollator (bara för att överdriva) – och begär böter för felklädsel? Vem betalar? Om det nu handlar om förtryckta kvinnor, blir de ju dubbelt bestraffade när det är kvinnan som bötfälls. Och nu när det blir brottsligt att tvinga på en kvinna burka, hur påvisar man i rättegång att det är tvång från en man som verkligen ligger bakom? Om det nu är så illa, att kvinnan inte är fri att själv välja klädsel, borde det då inte finnas andra brott att döma honom för och annnan hjälp att få, än att bara bli avklädd på offentlig plats?

Jag undrar om det hänt något liknande tidigare i den västerländska demokratins historia. Händer det ofta att lagstiftare beslutat om människors val av kläder? Jag drar mig till minnes något om att en inte får vara så naken som en önskar. Speciellt verkar det väcka anstöt om en hon går med bara kjol, eller byxor. Är sådana regler i så fall lika fel, och om inte, varför då? Och så tänker jag på det där om att inte vara maskerad i offentlig miljö. Om motivet inte alls är rasistisk eller islamofobiskt, borde det inte då också vara olagligt med heltäckande motorcykelhjälmar utan genomskinligt visir?

Jag tänker att det borde finnas bättre sätt att motverka könsmaktsordningen än klädkoder. Frankrike skulle exempelvis kunna pröva förskolegaranti och föräldraledighet också för män. Kanske skulle man kunna lägga burkabekämpningsresurserna där problemets kärna ligger egenligen. Jag tror i alla fall att det finns ett djupare förtryck av kvinnor som inte börjar vid tygstycket framför ögonen och som därför inte kommer att sluta med att det slits av. Om detta grundläggande förtryck bekämpades, om ojämställdherna blev färre och mindre, skulle inte då också tygstycket försvinna, i alla fall om det var förtrycket som satte dit det? Och om det nu inte är förtrycket man vill bort ifrån, utan bara den rädsla som kommer av att inte se ansiktet på den man möter på torget, då borde nog lagstiftningen vara bredare. Då borde också annan maskering förbjudas, bestraffas och bötfällas. Då borde vi börja diskutera vilka kroppsdelar som måste synas, hur lätt man ska vara identifierbar, av vem och på vilket avstånd. Kanske ska det styrkas med legitimation på bröstet, som en klargul stjärna. Lite obehagligt tycker jag att det blir när jag följer tankespåret i denna riktning. Det slår mig att jag ändå börjar överväga om jag inte borde lägga ett tygstycke över ögonen nästa gång jag besöker Paris.

Slut på Sommar i P1

Nu har jag lyssnat på årets alla avsnitt. Alla utom ett av de som hittills sänts. Vilket det var jag tröttnade på innan det tagit slut tänker jag inte avslöja. Jag vill inte göra någon ledsen bara för att hen och jag inte delar smak.

Jag började lyssna för en vecka sedan och inser att jag ljugit för alla som jag nöjt berättat för om kontrasten mellan, å ena sidan, den rätt intelektuellt fyllda Almedalsveckan, med tankar och prat, och å andra sidan den svettiga flytten och städningen som följde. För visst var det ju tankar och prat som fyllde också stora delar av den svettiga tillvaron. Bara inte sprungna ur min egen ansträngning.

Det är så härligt att lyssna på andras funderingar och erfarenheter. Det sätter igång fantasi, empati, egna tankar och känslor. Det har också gjort att jag tagit ställning i frågor som förut bara flytit igenom mitt medvetande samtidigt som dessa program gjort mig än mer övertygad om att politiken är större än vad som det ibland verkar. Nästan alla inlägg har nämnligen något politiskt i sig. En reflektion om censur på nätet, en kritik av plastlådematen på sjukhusen eller tacksamhet gentemot den svenska välfärdens trygghet.

Idag väckte ett prat en tanke ur en ny synvinkel. Hen sade något om att den som inte tar chansen att leva i Sverige får skylla sig själv. Jag önskar verkligen att det var så. Att man kunde behöva skylla sig själv för att man inte tog beslutet att flytta hit. För den dag som alla måste skylla sig själva över att inte bo i ett visst land har alla haft möjlighet att välja. Den möjligheten har jag idag. Jag kan i princip välja att bosätta mig var som helst i världen dit mina drömmar tar mig. De flesta har inte denna möjlighet, inte ens när det gäller liv eller död. Det har ju blivit väldigt modernt i politiken att kunna välja äldreomsorg, sjukhus, skola och allt annat som tidigare beslutades om gemensamt. Med samma logik borde det ju vara självklart att efter egna kriterier också kunna välja bostadsland.

En  tanke ur en ny synvinkel. Det är vad man kan få när man lyssnar på andras berättelser. Jag tänker att om jag verkligen kommer in i riksdagen eller kommunen ska jag lägga tid på att söka upp berättelser att lyssna på. För att växa, få nya tankar och göra ett bättre jobb.