Valaffischerna pryder hela stan med budskap om en hållbar värld, fler jobb och en bättre skola. Jag sitter på bussen mot TV-huset och tittar ut genom fönstret, åker förbi affischer med stora samhällsfrågor som rör Sveriges utveckling och så mitt i allt, något om ett “tryggt och snyggt Östermalm”. Jag tänker på soptunnor och undrar vad jag ska vara rädd för. Jag undrar om detta med sopor och rädsla också är en stor samhällsfråga.

Hemma i Sundbyberg säger valpropagandan att vi ska ha en trygg äldreomsorg och en trygg skola. På Södermalm ska skolan också vara trygg, står det på samma moderatblå affischer. I somras kampanjades stort med reklam om en trygg kollektivtrafik, i vintras frågade moderaterna mig om det fanns platser i Solna där jag inte kände mig trygg.

När jag så forskar vidare på detta med moderaternas trygghet på deras valhemsida, ligger frågan bland de tre viktigaste. Jag klickar vidare och får läsa något om fler poliser, strängare straff och om snabbare rättegångar. Fler poliser har vi dessutom redan fått under mandatperioden, så redan är vi lite tryggare. Men samma parti talar även om för oss att trygghet kräver mer än så. Jag undrar vad de tänker sig att göra mer, och svaret som formar sig i mitt huvud är minst sagt obehagligt.

I juni ville justitieminister Beatrice Ask att ökad kameraövervakning skulle bli en valfråga, och det verkar faktiskt som om allt tal om trygghet är ett sätt att gå henne till mötes. Under den gångna mandatperioden har moderaterna redan – i trygghetens tecken  – givit oss möjligheten till statlig massövervakning av alla medborgare och samma justitieminister vill förenkla för den som vill sätta upp övervakningskameror.

Moderaterna skriver på sin hemsida att de inte nöjer sig förrän all brottslighet är bekämpad. De flesta våldtäkter händer sker i hemmen. Jag skämtade med en vän om att vi snart kommer att se övervakningskameror i alla sovrum om visionen om ingen brottslighet blir verklighet med moderaternas recept. För moderaternas recept pratar om brott och straff, rättegångar och poliser och övervakning. Om det är den vägen vi måste gå undrar jag om det faktiskt inte vore bättre att skrota målsättningen om noll brottslighet. Jag tror väl helt enkelt att människor mår bättre av risken för brott än garantin att staten spelar in allt.

Om jag skulle formulera en vision för hur vi når trygghet och blir fria från brottslighet skulle det spontant nog låta något åt det här hållet:

  • Alla skulle hälsa på sina grannar och le lite mer på tunnelbanan.
  • Fattigdom skulle bekämpas.
  • Fler ungdomsgårdar och meningsfulla fritidsaktiviteter skulle erbjudas alla unga.
  • Alla som vill ska få möjlighet att arbeta.
  • Människor med olika ålder och bakgrund ska träffas och lära känna varandra.
  • Åtgärder som minskar den personliga integriteten ska utvärderas och nyttan ställas mot de negativa konsekvenser som de kan innebära för de som utsätts för övervakning.

Förresten: Övervakningskameror riktade mot folks sängar ska bli verklighet i hemtjänsten. Artikeln förtäljer inte frivilligheten i operationen, men jag gissar att omsorgstagarna får välja själv ;)