Jag har alltid älskat ordet långsiktighet. Jag tycker att politiker alltid ska tänka långsiktigt. Man ska bygga för framtiden och inte skapa kostnader idag som någon annan senare ska betala. Men ibland blir det fel.

Jag satt och tittade på gamla program på svtplay och snubblade över ett avsnitt av Debatt som handlade om hemlöshet och specifikt unga hemlösa. Det redogjordes för ett livsöde och en vänsterpartist i Stockholms stad berättade om de problem hon ser. Som en sann oppositionspolitiker hävdade hon att lösningen var en annan politik. Sedan kom ministern Maria Larsson: “Hemlöshet är ett problem och det måste bekämpas på ett långsiktigt sätt”. Det är det första hon säger. Jag tänker att jag kanske tolkar ojust nu, men helt klart tycker jag att det “rätta” svaret på frågan hade varit något i stil med “Detta måste åtgärdas omedelbart” eller möjligen “Detta borde vi löst igår”. Det känns som att långsiktigheten hänvisas till i brist på lösningar här och nu. Debatten vandrar in på framtiden när lösningar för dem som mår dåligt nu uteblir. Debatten går in på förbud mot att vräka barn. Nya metoder ska arbetas fram, de vi jobbat med har inte fungerat. Någon skämtar om Sverige som utredningarnas land.

Sedan kommer en lösning. Eller åtminstone ett gott exempel. Någon menar att exemplet är bra just för att det är långsiktigt. Det handlar om, säger nästa, om att bestämma sig om vad man vill och vilket mål man sätter upp. Och det ska man göra här och nu.