Att leva

Jag sitter på torget. Som skydd mot Köpenhamsplattornas smuts ligger jackan jag lånat, i knät en ryggsäck och brevid mig tolv dagars kläduppsättning, prydligt undangömd i resväskan.

Mina tre timmar i Köpenhamn närmar sig sitt slut, men jag kommer att hinna se slutet av Paraguay-Nya Zeeland. Har hunnit lära mig kvarteren kring centralstationen och ett par ord danska. Igen. Igen var ett av orden som jag lärde mig tack vare missen, bollen över målet – igen. Det mesta av kommentatorernas mummel drunknar dock i vuvuzelornas högtalarförstärkta oljud. Det säljs röda här på torget. Några pojkar har köpt. Någon annan har köpt en tuta. Tutan tutar i mitt öra. Jag vänjer mig efter ett tag och märker inte ens när bilen som kör bajamajor vill förbi och tutar. Det låter för lika.

Jag skriver delvis det här som ett tack. Ett tack till henne som sålde tågbiljetterna över telefon. Minst en timme i Köpenhamn, menade hon bestämt. Jag fick tre. Stort tack. Och jag tänker att resa med tåg, det är att leva. Att leva hela vägen fram till semestern.

Heteronormsbolaget – Fastighets AB Förvaltaren

Jag blev förvånad. Sedan blev jag förvånad över att jag blivit förvånad. För man borde ju veta hur det är. Man borde ju veta att folk tycker att man ska dela liv med andra såsom det anstår. Två personer som har sex med en snopp och en snippa. Numera får man ju visserligen vara två med likadana könsorgan i sängen. Men ligga det måste man. I alla fall om man vill dela bostadskontrakt hos Fastighets AB Förvaltaren, Sundbybergs kommunala fastighetsbolag.

Jag ringde kundtjänst för att undra vad som skulle hända med mina ködagar om jag flyttade hem till min pappa igen. De skulle jag minsan få behålla, fick jag vänligen svar.

- Är det bara om jag srkiver mig på kontraktet som jag förlorar kötiden?

- Nej det går inte, svarade damen vänligt. Bara två personer som lever under äktenskapsliknande förhållanden får stå på samma kontrakt.

Och tre personer fick man inte heller vara, inte ens om man levde under dessa, så kallade, äktenskaplika förhållandena. Och om man ”bara” var vänner så gick det också åt skogen. Så har det tydligen sett ut länge i regelboken. Jag frågade nyfiket varför.

- Jaa… svarade damen. Det kanske har varit mycket strul tidigare.

Som om det inte blir strul i äktenskapliga förhållanden. Minst lika ofta, eller oftare…

Jag meddelade muntert att jag nu hade ännu en sak att ändra på om jag skulle föräras möjligheten att sitta i Förvaltarens styrelse en vacker dag. För i mitt samhälle är reglerna anpassade efter människor, och människor delar liv på olika sätt.

Det värsta är värre i verkligheten

Ett besök hos en vän på Danderyds sjukhus. Klockan var närmare halv sex, middagstid. Jag kommer in i en liten matsal på avdelning 131. Det är helt tyst i matrummet. De få som sitter och äter koncentrerar sig var och en på sitt. Jag vill inte vara otrevlig, så blicken letar sig snabbt till min kompis. Han sitter i hörnet med en svart plastlåda bredvid sin vita tallrik. Det är vit fisk med vit sås i ett av facken. I ett annat ligger klarorangea, symmetriskt runda morotsskivor. Lådan är djupare än jag tänkt mig, när jag först läste om landstingets nya matlådesystem.

- Hej, säger han, och tar en tugga direkt ur lådan.

- Hej, säger jag. Det där ser ju inte så fräscht ut.

- Nej. Men det är första gången det smakar något. Här, säger han och sträcker fram en fiskbit med sås mot mig. Såsen smakar smakförstärkare, fisken är rätt god.

- Jo, säger jag.

- Såsen smakar alltid likadant. Och oavsett om det är nöt, fläsk eller kyckling smakar det samma skosula. Färska grönsaker? flinar han ironiskt. Som vissa människor gör när de inget annat kan, än att skämta om det. Nej, färska grönsaker har jag inte sett röken av. Och då har jag snart varit här en vecka.

Han berättar att han får specialkost utan laktos, men att det ändå varit laktos vid två tillfällen. De som äter vanlig mat tar mat ur större plastlådor. De får välja bort såsen om de vill. Det ser inte lika osmakligt ut då.

När jag lämnar sjukhuset sitter obehaget kvar. I vanliga fall mår jag bättre utanför sjukhusväggar än innanför, men mina upplevelser förföljer mig. Det var värre än jag tänkt mig. Det är värre i verkligheten när det blev konkret och påtagligt. Maten som i teorin var vidrig när jag hörde och läste om vad politikerna gjort, hade fått en smak. Lådan var inte längre ett foto. Jag insåg att inget varit överdrivet, snarare tvärt om. Snarare var det värre. Och det värsta av allt är att jag inte tror att någon vill ha sådan mat. Inte ens moderaterna med Filippa Reinfeldt i spetsen skulle vilja servera sina sjuka barn och mormödrar denna konstgjorda sörja. Ändå har något drivet dem till att bestämma att det är vad som ska serveras till våra allra sköraste, till våra sjuka.

”Ni får våld om ni vill”

Det är helt otroligt att talespersonen för Israeliska UD kan uttala att hjälporganisationerna kommer att mötas med våld ”om de väljer det”. Som om valet att komma fram med humanitär hjälp till en otroligt drabbad region inte fanns. Bakgrunden är att nio fartyg med förnödenheter är på väg till Gaza. Biståndsinsatsen stöds av ett 50-tal medborgarrättsorganisationen, däribland också ett svenskt. Israel hotar att stoppa insatsen och utesluter inte våld. I en intervju menar representanten för israeliska UD att det är upp till biståndsgivarna att välja. Det är alltid lika bisarrt när man anklagar offret för att ha orsakat brottet. Som om det inte var mannen som våldtog, utan kvinnan som hade för kort kjol, som om det inte var tjuven som stal utan mobilen som var för lätt att själa och som om det inte skulle vara Israel som väljer våldet utan människorättsorganisationerna som var för påstridiga i sin medmänsklighet.

Så blir det lättare för mig att cykla genom stan

Politik handlar om mig. Om dig och oss och varje enskild människa och vardag. Det känns som att det är en ny insikt även fast jag tyckt mig vara en av dem som tror på att politiken är till för oss alla. För vanliga människor.

Idag cyklade jag fram och tillbaka till Slussen från Hallonbergen. Det regnade på vägen hem. Det stod en buss parkerad på cykelvägen och en polisbil. Polisbilen stod vid en korsning. Jag cyklade vilse, cyklade på kullerstenskajen när de byggde om något och cyklade nästan in i ett barn vars mamma gick med dem på cykelvägen. Jag insåg också att det inte är meningen att man ska cykla från Ör till Hallonbergen. Det är istället upplagt för att man ska leda cykeln över en massa övergångsställen. Kanske är det för att det vore riktigt farligt att cykla just där i de korsningar och den rondellen som ska passeras för att komma hem till mig.

Om jag skulle våga mig på ett vallöfte skulle jag kanske våga mig på att lova att jag vill göra cykelvägarna bättre. För här i Sundbyberg är de på vissa ställen verkligt usla. De skulle behöva byggas ut rejält. Kanske skulle det vara att skyltningen för cyklister skulle bli bättre (så att folk med uselt lokalsinne – som jag själv – inte skulle behöva hamna vilse varannan gång vi gav oss ut i trafiken). Jag skulle vilja lova att jobba för att så många fler skulle cykla att varje buss och polisbil som parkerade i cykelfilen skulle skämas och så att varje mamma med sina vackra små barn skulle komma ihåg att hålla sig till gångvägen. Jo, det vill jag nog lova. Jag vill lova att jobba för att det ska bli lättare för mig själv att cykla. Ja, och för dig och alla andra också.

Zonsystemet påverkar mitt kärleksliv

SL har delat in Stockholms län i tre zoner. A för allt som är inom tunnelbanan och Lidingö, B är en ring utanför denna och runt den går C-ringen. Av rent logiska skäl är det helt befängt att de som har Stockholms bästa kollektivtrafik (alltså de som inte bara har bussar, tvärbana och flera pendeltågsstationer utan dessutom tunnelbanan) betalar mindre än de som måste åka långsamma och bökiga bussresor. Men det är också en befängdhet som faktiskt påverkar folks liv. Mitt till exempel. Jag insåg just att om SL hade enhetstaxa skulle jag träffa min pojkvän från Vaxholm mycket oftare.

PS. Är det inte riktigt märkligt att just Lidingö ingår i zon A? DS.

Jag ser fram emot att se Mona som statsminister!

Ville bara tala om att jag verkligen ser fram emot att se Mona Shalin som statsminister! Inte bara för att hon skulle bli första kvinna på posten. Hon är riktigt duktig, vill mer än vår sittande stackare och klarar tuffa stirder. Hon har överlevt mediadrev och vridit om Socialdemokraternas självbild. Dessutom har hon suttit i en regering som inte bara satt stilla i båten när det blåste finanskris kring Sverige.

Ja, nu var det sagt. Det är ju så lätt att glöma säga bra saker om folk. Särskilt när det verkar lite politiskt inkorrekt.

Nya bilar en dyr omväg för klimatet

Centern tar en dyr omväg mot det hållbara samhället om det är fler bilar man ska satsa på, såsom reklamen i deras ”lilla vårkampanj” antyder. Det må vara att kampanjen kostar lika mycket som Miljöpartiets halva valbudet, men det gör inte påståendet sannare. En bil, oavsett brännsle, kommer aldrig kunna slå kollektiva transportmedel varken vad gäller energisnålhet, yteffektivitet, bullernivåer eller klimatkostnader vid produktionen. Nya bilar, oavsett brännsle, kräver stål och andra ändliga resurser. Nya bilar, oavsett brännsle, kräver energi i produktionsskedet. De tar mer parkeringsyta per resenär än bussar och låter mer per person som åker på våra vägar.

Istället för att satsa på det mest klimatnyttiga väljer Centern att gå en lång omväg. En omväg som riskerar att kosta värdefulla år av klimatåtgärder och pengar som skulle kunnat investeras klokare. Om omvägen alls leder till målet, vill säga. Risken är att retoriken faller platt inför verkligheten. Risken är att det inte är en omväg, utan en väg som aldrig når fram. För kanske är det så att det inte räcker med att landsbygden kör på biogas. Kanske måste städerna ställa bilarna – om inte helt – så i hög utsträckning. Ett är i alla fall säkert: vi har inte råd att experimentera.

Förbud mot kalsonger verkar inte räcka

På nästa nämnd ska vi yttra oss över ett förslag om att förbjuda underkläder i simhallen. Jag är minst sagt road av de världsomspännande frågor som man ibland får äran att hantera i Kultur och fritidsnämnden. Det intressanta är att det föreslås att införa ett förbud som redan finns. Frågan är då: räcker inte förbudet? Och om det nu inte räcker, vad ska vi i så fall göra?

Här väljer jag dock att avsluta mitt resonemang. Det riskerar att verka väldigt förlöjligande, men tänk gärna på frågan du!

Nu finns jag på Twitter

Har blivit rätt inspirerad på sistone, av sånna som pratar om att minska gapet mellan folk och politiker genom sociala medier. Det behövs. Får konstanta kommentarer om som anspelar på att just politiker är ohederliga när det kommer på tal att jag är politiker. Dagens: ”It is nice to be important, but not important to be nice”. Tänk om politiker kunde vara vanligt folk…

I alla fall så har jag bestämt mig för att börja bygga något. Får se vad det blir. Finns i alla fall numera på Twitter som @AnnikaHirvonen. Allt gott!