Kultur

Den sista veckan har varit tämligen kulturell för min del. TV-serier, film, balett och igår konsert i Tyresö med barnkör och ungdomsorkester. TV-serier är inte något jag följer längre eftersom TV:n inte får plats, så det var trevligt. Film har det visserligen blivit mycket av på sista tiden (eftersom TV:n inte får plats) men det var också trevligt. Ballet har jag bara sett en gång tidigare med min kulturmupp till vän och i torsdags var det också hon som tog med mig. Svansjön såg vi, och jag känner mig nu lite mera allmänbildad och, måste jag säga, fascinerad av vad vissa människor lyckas med. Dock var nog det bästa slutet – att det slutade lyckligt, precis som i den tecknade barnfilmen.

Bäst av allt var dock konserten. Den som jag blivit bjuden till via Facebook av en vän som spelade i orkestern, och som jag egentligen inte ens tänkte gå på. När jag klev in i den mörka biografsallongen tänkte jag att det ju kunde vara trevligt. Så sjöngs det. Det var söta barn som glömde bort sången på grund av alla ljuseffekter och rökmaskiner, äldre solister iförda improviserade björnkostymer och sjöjungfrustjärtar och så min vän mitt i stråkorkestern. Allt var ihopvävt till en historia runt disneyvisor och annat barndomsbekant. Efter första akten satt jag bara och log. I pausen serverades hembakat fika till publiken som nog bestod av allt från farfäder till dagiskompisar.

Kanske tyckte jag om det just för att min vän spelade, för att musiken var vacker eller för att barnen var så söta – eller allt ihop. Men det som jag kommer ihåg bäst nu när jag sitter här och berättar är ändå den enorma glädje som utstårlades från scenen. Det syntes hur nervöst det kändes, hur nöjda barnen var när de lyckats och hur roligt det var att dansa och spela. Så minns jag inte att det var i kommunala musikskolan här i Sundbyberg – där var det alltid så mycket allvar och så lite gemenskap. Och även om baletten och TV-serierna fick mig att både känna och tänka var de avlägsna, de som spelade och dansade var marionetter som bar på en roll.