Hot mot demokratin

Snart får man inte prata politik i skolan. I alla fall inte om man själv är intresserad, framförallt inte engagerad. Inte som lärare, inte som politiker – och ve och fasa om du skulle vara både och. Skolfronts senaste reportage aktualiserade frågor som jag länge tänkt på. Dels frågan om lärares neutralitet och dels om oviljan att bjuda in de politiska ungdomsförbunden i skolorna.

Värst är nog det senare. När skolan, med sitt viktiga demokratiska uppdrag, stänger dörren till de få unga som faktiskt visar intresse för att bära upp framtidens demokrati. I en tid när färre och färre unga engagerar sig i partipolitiken stängs de ute från sin allra viktigaste arena – skolan. Vad händer då med demokratin? Vad händer då med de politiska partier som idag bär upp många viktiga delar av den? Vad händer med de ungas engagemang? Det blir ju då fullständigt upp till lärarna och deras undervisning att engagera eleverna i samhällsdebatten och vårt demokratiska system. Och med mina år av erfarenhet av undervisning i skolan kan jag intyga att det riskerar att bli mycket godtyckligt hur mycket insikt man får i partiernas politik.

Dessutom har vi ju paralellt diskussionen kring lärares oberoende. Det är många av mina egna lärare som vägrat att tala om sina politiska eller religiösa uppfattningar förrän jag gått ur skolan och att frågan om lärare ska få vara aktiva i partipolitik ens ställs skrämmer mig. Att 10 % i Skolfronts lärarbarometer säger ”nej” är ännu värre. Allt detta leder ju mot en utveckling där eleverna inte får reda på vad som färgar undervisningen. För ingen människa kan verka oberoende av sina värderingar, fördomar eller åsikter – det som ju politik ofta baseras på. Och tystnad kring dessa suddar knappast ut varken liberalismen eller kommunismen i människor. Konsekvensen blir bara att elever aldrig vet genom vilket filter deras undervisninge levereras. Och just där, tor jag, är den oönskade påverkan som mäktigast, när man tror att den inte finns.

Kombinera dessa ickepolitiska ”oberoende” lärare med frånvaro av partipolitiska ungdomsförbund i skolor så har vi snart ett samhälle där skolans demokratiska uppdrag, i demokratins namn, har vattnats ur till någon slags likgiltig korrekthet.

PS. Bra debatterat Maria Ferm!