Det värsta är värre i verkligheten

Ett besök hos en vän på Danderyds sjukhus. Klockan var närmare halv sex, middagstid. Jag kommer in i en liten matsal på avdelning 131. Det är helt tyst i matrummet. De få som sitter och äter koncentrerar sig var och en på sitt. Jag vill inte vara otrevlig, så blicken letar sig snabbt till min kompis. Han sitter i hörnet med en svart plastlåda bredvid sin vita tallrik. Det är vit fisk med vit sås i ett av facken. I ett annat ligger klarorangea, symmetriskt runda morotsskivor. Lådan är djupare än jag tänkt mig, när jag först läste om landstingets nya matlådesystem.

- Hej, säger han, och tar en tugga direkt ur lådan.

- Hej, säger jag. Det där ser ju inte så fräscht ut.

- Nej. Men det är första gången det smakar något. Här, säger han och sträcker fram en fiskbit med sås mot mig. Såsen smakar smakförstärkare, fisken är rätt god.

- Jo, säger jag.

- Såsen smakar alltid likadant. Och oavsett om det är nöt, fläsk eller kyckling smakar det samma skosula. Färska grönsaker? flinar han ironiskt. Som vissa människor gör när de inget annat kan, än att skämta om det. Nej, färska grönsaker har jag inte sett röken av. Och då har jag snart varit här en vecka.

Han berättar att han får specialkost utan laktos, men att det ändå varit laktos vid två tillfällen. De som äter vanlig mat tar mat ur större plastlådor. De får välja bort såsen om de vill. Det ser inte lika osmakligt ut då.

När jag lämnar sjukhuset sitter obehaget kvar. I vanliga fall mår jag bättre utanför sjukhusväggar än innanför, men mina upplevelser förföljer mig. Det var värre än jag tänkt mig. Det är värre i verkligheten när det blev konkret och påtagligt. Maten som i teorin var vidrig när jag hörde och läste om vad politikerna gjort, hade fått en smak. Lådan var inte längre ett foto. Jag insåg att inget varit överdrivet, snarare tvärt om. Snarare var det värre. Och det värsta av allt är att jag inte tror att någon vill ha sådan mat. Inte ens moderaterna med Filippa Reinfeldt i spetsen skulle vilja servera sina sjuka barn och mormödrar denna konstgjorda sörja. Ändå har något drivet dem till att bestämma att det är vad som ska serveras till våra allra sköraste, till våra sjuka.

”Äntligen förstår jag varför…”

Sov hos mormor inatt. Hon lagade mat och gjorde ett varmt bad, satt och myste framför en film. Dels skriver jag om henne för att jag vill berätta vilken fantastisk människa hon är. Dels för att hon fick mig att tänka.

Frukostbordet var dukat när jag steg ur sängen. Brödet upplagt, te i den fina koppen och pålägg av fyra olika slag. Vi småpratade om hur hon mådde. Att hostan nästan försvunnit. Att vara sjuk och bli frisk verkar ha blivit en naturlig del av hennes liv efter all år av diverse läkarturer. Astma, benskörhet, hjärntumören och så hörselapparaterna och lungcansern.

-Nu förstår jag varför vi betalar så hög skatt, sade hon helt plötsligt. Jag har fått magnetröntgen och kommer att fortsätta få det så att de kan hålla koll på tumören. Det är mycket dyrt vet du. Och den där nya canserbehandlingen jag fick, den kostar en förmögenhet. Utan dom skulle jag inte leva. Och jag vill leva.

Jag täntke på skatter, och på 2006 års valrörelse. Plötsligt kändes hundralappar hit eller dit väldigt oviktigt. Plötsligt kändes det befängt att en hel valrörelse kunde få handla om hundralapparna. För det är ju inte det som det egentligen handlar om. Egentligen handlar det om magnetröntgen och nya sätt att bota lungcanser. Det handlar om att min mormor fick leva.

- Du är en rik kvinna, hade sjuksköterskan sagt efter behandlingen. Bodde du i Amerika skulle du aldrig haft råd.