En kugge i maskineriet

En trevlig kväll hos Jocke och Mikaela tog slut. Vi pratade politik och skapande av nytt politiskt program för Grön Ungdom i Stockholmsregionen. Ett av de sista frågorna vi behandlade var den om skoldemokrati. Hur meningslöst det kan kännas och att många snarare lär sig att det är lönlöst att försöka påverka än vad demokrati är. För att man vill men inte vet hur. Ber om bättre skolmat, men att elevinflytandet slutar precis just där, vid att de vuxna har lyssnat.

Jag reflekterade över mig själv. Att komma in i politiken skulle ju vara chansen att påverka. Ändå känns det mest som jag är en kugge i ett gemensamt maskineri. Ledamot i Kultur – och fritidsnämnden, kugge i maskineriet majoritetssamarbete i Sundbyberg.

 Ingen talar någonsin om för en hur man egentligen påverkar. Hur driver man igenom politiken som ska ta en i riktningen man vill gå mot? Hur vet jag vad som är rätt beslut? Och framför allt, hur förverkligar jag mina egna idéer? Jag inser att det inte är att förvänta sig någon service. De som styr är de som lärt sig systemet. Ju fler som vet, dess mindre makt blir kvar av kakan, och dess närmre kommer vi demokratin. Men tills man lärt sig vägarna och hur man formulerar sig rätt i de rätta samanhangen gäller det, tror jag, att se till att man i alla fall är en kugge i ett maskineri man tror på.

Jag känner mig ändå hyfsat trygg med Miljöpartiet. Inte för att jag inte tror att partiet kan ta oss i fel riktning ibland, inte för att jag är bilndt troende. Snarare handlar det om att grunden känns rätt. De som företräder partiet har skrivit under på mina viktigaste värderingar och jag litar på att de använder den kunskap de har efter bästa förmåga. Bättre kan det bara bli den dag jag själv lärt mig, inte bara hur jag bäst fungerar i det stora hela, utan också att snurra kuggen åt andra hållet den gången det går åt fel håll.