You are currently browsing the tag archive for the ‘SL’ tag.
SL har delat in Stockholms län i tre zoner. A för allt som är inom tunnelbanan och Lidingö, B är en ring utanför denna och runt den går C-ringen. Av rent logiska skäl är det helt befängt att de som har Stockholms bästa kollektivtrafik (alltså de som inte bara har bussar, tvärbana och flera pendeltågsstationer utan dessutom tunnelbanan) betalar mindre än de som måste åka långsamma och bökiga bussresor. Men det är också en befängdhet som faktiskt påverkar folks liv. Mitt till exempel. Jag insåg just att om SL hade enhetstaxa skulle jag träffa min pojkvän från Vaxholm mycket oftare.
PS. Är det inte riktigt märkligt att just Lidingö ingår i zon A? DS.
Att sitta på en buss med en bra bok att läsa är bland det vardagsmysigaste jag vet. Så idag satte jag mig på 506 mot Hallonbergen, istället för att ta tunnelbanan. Sedan jag började jobba och tjäna pengar är jag också en av alla dem som inte har några subventioner på SL-kort. Den 1 september kändes det nästan lite spännande att för första gången i mitt liv köpa ett äkta 30-dagarskort. Nytt. Men det gick bara en månad innan jag slutade med det traditionella engångskortet. 1 oktober köpte jag mitt första Accesskort. Blått, ska tilläggas. (Jag fick inte alls välja, som jag hoppades, men är nöjd ändå.) Sedan dess har jag jobbat på en smidig taktik för att snabbt och smärtfritt få fram plomboken med kortet i ytterfacket och trycka det mot bussens läsare. Oftast stoppar jag upp kön. Idag sprang jag till 506:an och hade ingen bakom mig. Jag tog min tid, och när apparaten sagt pling tog jag mig tid att möta förarens blick och hälsa med ett leende. Han sade tack. Tack som många chaufförer gör när man visar sitt kort. Log som många chaufförer gör när man möter blicken. Och som ingen hittills sagt tack eller lett sedan jag började använda SL-access…
Jag undrar om någon tänkte på denna aspekt när systemskiftet initierades. Att jag som passagerare inte längre skulle ha anledning att se chauffören i ögonen, utan istället vara fokuserad på kortläsaren. Kanske finns inget ekonomiskt mått på den trevliga kännsla som morgonen kan färgas av i mötet med en trevlig busschaufför? Eller kanske är det bara en vanesak att lära sig både hälsa och plinga kortet på samma gång. För om många började stoppa upp kön för att le skulle det nog bli dyrt.
Senaste kommentarer