Sundbyberg

De 42 saker som jag kommer att sakna mest!

Idag slutar jag som kommunpolitiker i Sundbybergs stad. Från och med 2 juni ändrar jag folkbokföringsadress och för första gången står det inte Sundbyberg på vykorten som ramlar ner i mitt brevinkast. Men i mitt hjärta kommer jag alltid att vara sundbybergare. Det känns vemodigt att lämna en plats där hela mitt liv haft sin bas – i exakt 25 år. Dessa 42 saker tror jag att jag kommer sakna allra mest:

42. Att hitta nästan överallt
41. Vårmarknaderna på Sturegatan
40. Att det oftast spelas spontanfotboll på vägen hem till mig i Hallonbergen
39. Nya Coop i Sundby Park
38. Att bo i en kommun som bygger hyresrätter
37. Ekorrarna utanför mitt sovrumsfönster
36. Mejans handarbeten, butiken som nästan alltid hade det jag letade efter
35. Sundbybergs simhall och att jag inte bor kvar när utbyggnaden öppnar
34. Att äta glass på mysiga Sturegatan
33. Buss 506. Bussen som alltid gått hem till mig.
32. Promenaderna längs Rissne ängar
31. Alla second hand butiker!
30. Sundbybergs församling där jag lärde mig queerteori
29. Vackra Duvboskolan,
28. och alla vackra hus i Duvbo,
27. och solparken (förutom när björken blommar…)
26. Kulturcentrum i Hallonbergen där jag sjöng och spelade som barn och höll möten som vuxen
25. Att spela minigolf vid Golfängarna
24. Körsbärsträden som planterats på alla Förvaltarens gårdar
23. Marabouparkens plaskis och gräsmatta som var så oändligt grön när jag var så liten att den kändes enorm
22. Den vackra begravningsplatsen som gav mig det bästa sommarjobbet någonsin
21. Att bo i den stad där minst människor behöver bil
20. Ursviks motionsområde
19. Direktbussen till Universitetet
18. Sundbybergs nya stadsbibliotek
17. Att vara hyresgäst hos Förvaltaren
16. Hallonbergens bibliotek – först i Sveirge att hbt-certifieras
15. De mäktiga svärmarna av vithövdade gäss om hösten
14. Nationaldagsfirandet på Golfängarna (fast där slipper ni mig nog förresten inte)
13. Att veta att tunnelbanan går hem till mig även i snöstorm
12. Alla nya och gamla vänner
11. Mina fantastiska kollegor i Sundbybergs stad, både politiker, tjänstemän och ideella Fairtradeambassadörer m.fl. – ni vet vilka ni är!
10. Särskilt alla engagerade Miljöpartister,
9. och mina kollegor i kultur- och fritidsnämnden.
8. Känslan av att alltid ha hört hemma på en plats
7. Att bo i den kommun som är klimatbäst på energi
6. Utsikten från toppen av Hallonbergen när solen går ner
5. Golfängarna och Lötsjön – Sveriges bästa park!
4. Närheten till min pappa
3. Närheten till min syster och världens sötaste hund
2. Närheten till min mamma
1. och till min lillebror

Annonser
Standard
Uncategorized

Den där känslan

Tack för förtroendet.

Jag försöker sätta ord på känslan av att vakna upp, till en dröm som blivit verklighet, mitt i verkligheten. Och verkligheten – med dagens inlämning av hemtentamen – känns så mycket mindre verklig.

Just nu håller solen på att färga molnen bakom talltopparna lätt rosa. Det är lugn.

Det är kanske så det känns – som lugn före en dag. Eller en storm. Eller ett maratonlopp.

Valrörelsen är som ett maratonlopp. Vi har redan börjat småjogga till startlinjen. Det är fullt av människor som vill delta i loppet. Särskilt många vill delta i år. Det märks att många känner att det är dags att byta regering, dags att engagera sig för ett mer inkluderande Sverige. Det känns stort. Enormt.

Det är enormt för att det finns en sådan kraft i det. Det finns möjlighet för politisk förändring.

Tack igen alla ni som givit mig ert stöd. Nu börjar arbetet med att leva upp till det förtroendet.

Standard
Sociala skyddsnät

Socialförsäkringsreglerna är skrivna för en utopi

Det tar inte lång tid innan man förstår hur snett det är. Det räcker med ett par gånger faktiskt, sedan blir man riktigt arg.

Jag jobbar ideellt för Gatujuristerna som träffar utsatta människor och hjälper till med allt från juridisk rådgivning till att lyfta luren och prata med en myndighet. När klienterna berättar om de situationer de befinner sig börjar det ibland med att jag tror att det är enkelt att lösa. Det nog bara ett missförstånd. Sedan visar det sig att det inte blivit något missförstånd. Reglerna ser ut så.

T.ex. ser reglerna ut så att man får mindre bostadsbidrag i förhållande till boendekostnad om man hjälper en barnfamilj att få ett hem. Hyr du som pensionär ut ett tomt rum en villa som blivit för stor när barnen flyttat ut, händer samma sak. Lite som om vi inte alls hade bostadsbrist.

Att bli hemlös är också väldigt enkelt. Du behöver inte ens alltid göra något fel. Det räcker med en vanlig livskris, som att en anhörig går bort, och att du inte orkade läsa posten just då, inte orkar hävda din rätt. Ett medlemskap i Hyresgästföreningen är mer än guld värt. Att få en bostad när allt väl fallit samman är extremt svårt, även om man kvalar in bland de mest behövande hos socialtjänsten.

Och socialtjänsten, de hjälper ibland bara de mest behövande. Att börja knarka igen för att komma bort från gatan, är helt plötsligt ett realistiskt alternativ. Eller att begå brott sådär lagom till vintern.

Att det finns luckor mellan stolarna är inte något nytt. Däremot har jag insett hur långt ner golvet är, och hur ont det kan göra för dem som faller. När reglerna inte är anpassade för den verklighet som människor lever i, eller när skyddsnäten inte fångar dig förrän då slagit dig hårt.

Standard
Civilsamhället

Ideellt engagemang är det finaste som finns

I Sverige arbetar över 930 000 människor ideellt. Deras totala arbete kan räknas om i 53 000 heltidspersoner enligt Statistiska centralbyråns rapport Det civila samhället. Dessa människor gör det de tycker är viktigt och roligt. De tar tid när nioåringar slår sina personliga rekord i frisim, de läser dagstidningar på äldreboenden och de agerar medmänniskor över telefonlinjen när unga flickor utsatts för sexuellt våld. När jag idag lyssnade på Stjärnjourens presentation av sin verksamhet under kommunstyrelsens sammanträde i Sundbyberg, påmindes jag återigen om den enorma insats som görs av ideella krafter.

Samtidigt står ideell sektor inför ett antal utmaningar. En är bristen på tid. I mitt uppdrag som ordförande för kultur- och fritidsnämnden i Sundbyberg möter jag föreningar av skilda slag som alla vittnar om utmaningen med färre engagerade frivilligledare. Många föräldrar upplever att de helt enkelt inte längre har tid att träna knattelaget i fotboll. Av dem som har råd väljer fler att betala istället. Fler blir konsumenter istället för att vara producenter av verksamhet.

När jag förra veckan föreläste för Sverigefinska riksförbundet återkom samma mönster. De vittnade om hur deltagare i deras verksamheter ofta ställde krav men sällan såg sig själva som en möjlig kraft i att skapa det som de önskade se. För mig tog det flera år av ideellt engagemang innan jag verkligen insåg att jag kunde skapa. Jag kommer ihåg känslan av den där polletten som trillade ner, när jag insåg att det passiva konsumentbeteende som jag annars är van vid inte är mer naturligt än att ta tag i sina idéer och skapa själv.

Det är svårt att sätta fingret på exakt vad det är som händer när människor engagerar sig i sin omvärld. Förutom då att fler barn springer på gräsmattor och fler pensionärer slänger metallklot på grusplaner. Men det är något mer än så också. Det är något väldigt vackert i det hela och något kraftfullt i skapandet och ansvarstagandet, i föreningsdemokratin och till och med den där protokollsjusteringen som tenderar att bli försenad då och då. Och jag tror, att om det gick att mäta det, skulle mätningar visa att de band som håller ett samhälle samman är lite extra starkt där alla dessa drygt 930 000 människor verkar.

Standard
Demokrati

Reformera riksdagens arbete

I den här artikeln som jag skrev för tidskriften deFacto i maj i år lyfter jag ett område där riksdagens arbete kan förbättras.

Sverige är en parlamentarisk demokrati. Detta fastslås i regeringsformens första kapitel. Parlamentarismen innebär att all makt ska utgå från folket, som utövar makten genom den direktvalda riksdagen. Det är hos riskdagen som lagstiftningskompetensen – alltså uppdraget och möjligheten att stifta lag – finns.

Emellertid har den senaste mandatperioden visat att riksdagen i praktiken inte förmår ta den makten.

”Inte fler långtidsarbetslösa i fas 3, beslutar riksdagen som på nytt kör över regeringen. Med det är högst oklart om regeringen lyssnar.” Så löd en ingress i DN, Dagens Nyheter 9 juni 2011. Mot bakgrund av vår främsta grundlags portalparagraf kan man tycka att det låter dystopiskt – lite som om vi inte alls hade folkstyre. DN:s slutsats var dock baserad på erfarenhet. När riskdagen uppdrog åt regeringen att återkomma om kraven för sjukförsäkringen hände ingenting alls förrän hoten om misstroendeförklaring plockade fram. DN visade sig också ha rätt: snart två år senare har fortfarande ingenting häng, trots att riksdagens beslut om att stoppa fas 3.

Att riksdagens beslut är tandlösa beror delvis på att de inte är formulerade som förslag på lagändringar, utan som uppdrag till regering. Förklaringarna bakom denna arbetsordning kanske i något fall kan finnas i att oppositionen inte skulle kunna enas kring ett skarpt förslag. I grunden finns dock även strukturella problem. Utredningskapaciteten finns huvudsakligen på departementen som regeringen leder. Ett annat hinder kan vara att det helt enkelt inte brukar gå till så att skrapa lagförslag läggs fram direkt i riskdagen.

Att tillräckliga resurser skulle göra skillnad visar det historiska beslutet om könsneutral äktenskapsbalk om. Efter valet 2006 vägrade den nytillträdda alliansregeringen, på grund av Kristdemokraternas veto, att lägga fram det förslag på förändringar som skulle ge samkönade par lika rätt som olikkönade. Förslaget hade färdigarbetats under den tidigare Socialdemokratiska regeringen och lades istället fram av oppositionen. Inte som ett uppdrag till en ovillig regering, utan som ett skarpt lagstiftningsärende. Som en följd av det antogs av riksdagen till slut en motion av M, FP och C i frågan och lagen ändrades.

Om det istället varit så att det som presenterade var ett mer diffust utredningsuppdrag hade det kanske avfärdats av och avslagits med hänvisning till något administrativt argument. Förslaget som lades ställde saker på sin spets och tvingade till ställningstagande och så småningom till handling. Skulle det finnas resurser inom riskdagen att ta fram motsvarande utredningar och förslag skulle riskdagen kunna ändra lagen själva, utan att invänta regeringen och utan att hota med misstroende i varje liten fråga.

Vissa lagändringar borde heller inte ens nödvändigtvis kräva djuplodande utredningar och långa remissrundor. Ibland är saken precis så enkel att ett välmotiverat förslag till riskdagen från ett enstaka parti kan räcka. I dessa fall bör förslagen läggas fram till omröstning.

Synen på riskdagens roll måste förändras i takt med att det politiska landskapet förändras. Människors förtroende för politiken och sina folkvalda bygger på att de folkvalda faktiskt göra allt de kan för att driva igenom den politik de sökt förtroende för. Här både kan och bör Miljöpartiet gå före med fler konkreta lagförslag. Helt enkelt för att göra allt vi kan föra att genomföra den politik vi gick till val på.

Standard
Feminism, Jämställdhet

Topp tre för jämställdhet

En av de frågor jag vill lägga stort fokus på om jag blir vald till riksdagen är jämställdhetsfrågor och att tydliggöra och stärka Miljöpartiets feministiska politik. De områden som jag främst vill fokusera på är:

1. Ökad individualisering av föräldraförsäkringen

Jämnare uttag av föräldraledigheten är den enskilt viktigaste åtgärden för att minska löneskillnaderna mellan män och kvinnor på arbetsmarknaden. Det är också en viktig reform för att ge alla barn tillgång till alla sina föräldrar. Miljöpartiet föreslår en tredelning av föräldraförsäkringen. Det är ett viktigt första steg som måste prioriteras under kommande mandatperiod.

2. Trenden mot ökad psykisk ohälsa bland unga kvinnor måste brytas

Den psykiska ohälsan bland unga ökar generellt, värst är situationen för unga kvinnor. Enskilda enkla lösningar är svåra att hitta, desto viktigare att lägga stort fokus på frågan och ta ett helhetsgrepp vad gäller alla de instanser som möter unga från elevhälsan till psykiatrin. Vi måste också åtgärda de problem vi redan har möjlighet att lösa. Ett exempel är de omöjlig ideal kring utseende som sprids t.ex. via reklam och bidrar till utbredda problem med ätstörningar.

3. Normkritiskt förhållningssätt

Normkritik är ett kraftfullt verktyg för att få syn på strukturer och diskriminering, inte bara vad gäller kön. Normkritik är nyckeln för att ge varje individ verktyg och möjligheter att förverkliga sin fulla potential. Det gagnar inte bara individen utan också samhället i stort.  Ju snabbare yrken som ”förskollärare” eller ”civilingenjör elektronik” slutar vara kodade i manligt och kvinnligt, dess snabbare kan vi få bukt med bristen på arbetskraft inom dessa yrken.

Standard