Det tar inte lång tid innan man förstår hur snett det är. Det räcker med ett par gånger faktiskt, sedan blir man riktigt arg.
Jag jobbar ideellt för Gatujuristerna som träffar utsatta människor och hjälper till med allt från juridisk rådgivning till att lyfta luren och prata med en myndighet. När klienterna berättar om de situationer de befinner sig börjar det ibland med att jag tror att det är enkelt att lösa. Det nog bara ett missförstånd. Sedan visar det sig att det inte blivit något missförstånd. Reglerna ser ut så.
T.ex. ser reglerna ut så att man får mindre bostadsbidrag i förhållande till boendekostnad om man hjälper en barnfamilj att få ett hem. Hyr du som pensionär ut ett tomt rum en villa som blivit för stor när barnen flyttat ut, händer samma sak. Lite som om vi inte alls hade bostadsbrist.
Att bli hemlös är också väldigt enkelt. Du behöver inte ens alltid göra något fel. Det räcker med en vanlig livskris, som att en anhörig går bort, och att du inte orkade läsa posten just då, inte orkar hävda din rätt. Ett medlemskap i Hyresgästföreningen är mer än guld värt. Att få en bostad när allt väl fallit samman är extremt svårt, även om man kvalar in bland de mest behövande hos socialtjänsten.
Och socialtjänsten, de hjälper ibland bara de mest behövande. Att börja knarka igen för att komma bort från gatan, är helt plötsligt ett realistiskt alternativ. Eller att begå brott sådär lagom till vintern.
Att det finns luckor mellan stolarna är inte något nytt. Däremot har jag insett hur långt ner golvet är, och hur ont det kan göra för dem som faller. När reglerna inte är anpassade för den verklighet som människor lever i, eller när skyddsnäten inte fångar dig förrän då slagit dig hårt.
Annika Hirvonen 